Polisens värdegrund och trakasserier

I mitt förra blogginlägg skrev jag och berättade om hur mycket min vän och hans söner betyder för mig. Därför ska jag inte sockra det här inlägget med sådant utan jag kommer bjuda på de iakttagelser jag har haft gällande min väns yngsta son, (som vi kan kalla för Mister Loco), sedan han kom tillbaka till Sverige som en ung man. 


Foto taget ut genom framfönstret på en taxibuss. Bilar syns på E4 söderut.

På väg till Mister Loco i en rullstolstaxi.

Fredagen den 15 maj hälsade jag på Mister Loco som sitter inne på en anstalt någonstans i Sverige. Av respekt till Mister Loco och hans pappa vill jag inte tala om deras namn, varför han sitter inne eller vart han sitter. Däremot kan jag berätta att han har mindre än ett halvår kvar innan han kommer hem. Då har han suttit av en dom på cirka två år och åtta månader. Mister Loco är fett efterlängtad av sina vänner, sin pappa och av mig.

Den första tiden efter att Mister Loco hade kommit tillbaka till Sverige, från en ganska jobbig och strulig uppväxt i Spanien, var en ljus tid med middagar och besök här hemma hos mig. Det var underbart kul att få träffa honom utan att behöva känna sig stressad över att han snart skulle försvinna igen. Försvinna ner till Spanien. Men nu var han här och han började på SFI men han lärde sig tala det svenska språken mest genom att umgås med kompisar och andra svensktalande personer, inte minst hans arbetskamrater. Jag minns hur förvånad jag var över hur fort han lärde sig prata svenska. För varje gång vi träffades kunde vi tala mer och mer med varandra eftersom jag inte kan spanska – det var verkligen en befrielse att äntligen kunna prata med varandra.

I början jobbade Mister Loco och han trivdes rätt bra och hade en helt okej lön. Men av olika anledningar började polisen trakassera honom. Okej, jag tror inte att han är helt oskyldig men så som polisen var mot honom var inte okej. Inte enligt polisens värdegrund. Polisen ska vara professionella, respektfulla, hjälpsamma, flexibla och stödjande och de ska värna om alls lika värde. Om de hade följt deras egen värdegrund kanske det inte hade slutat med att Mister Loco fick sparken, så efter ett tag när motgångarna började hopa sig, så valde han en helt annan väg än vad hans pappa och jag önskade honom.

Enligt Polisens värdegrund är deras uppdrag att öka tryggheten och minska brottsligheten. Det ska dom göra genom att vara professionella och skapa förtroende genom att vara: Engagerade – med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde. Effektiva – för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling. Tillgängliga – för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande.

Arrestering och husrannsakan
Första gången jag hörde att han hade blivit arresterad minns jag hur det sved till i maggropen. En del gamla minnen gjorde sig påminda om en tid som jag har jobbat hårt på att glömma och nu var det dags för en nära vän att uppleva sådant han också kommer få jobba hårt med för att slippa minnas i framtiden. Det var hans pappa som berättade med uppgivenhet i rösten att hans son hade blivit arresterad. Sedan dess har det gått cirka fyra till fem år och polisens trakasserier av Mister Loco har haglat tätt, dessutom med många husrannsakan där man till och med har ansett att insatsstyrka har varit nödvändig? Något hans pappa har fått känna på eftersom Mister Loco fortfarande bor hemma hos sin far. Det är hans pappa som har fått ta emot husrannsakan och den ångest det medför.

Trakasserier fortsätter?
Mister Loco är ute och åker och han har en kompis med sig. Det här är ett återkommande scenario. Det finns ingen anledning till att polisen ska stoppa honom men likt förbannat stannar de honom eftersom de känner igen honom. Dom tar honom med sig till polishuset. Dom sätter honom i arresten i väntan på någon överordnad som sedan tvingas släppa Mister Loco. Det har också hänt att han har fått vänta i flera dagar innan de har släppt honom i brist på bevis. Så här har trakasserierna hållit på i flera år. Jo, jag är medveten om att Mister Loco inte är kyrkans korggosse och att han har kaxat men ingen förtjänar att bli utsatt för en poliskårs vrede bara för att de är sura och frustrerade över att de inte har något på honom, eller?

Efter ett femtiotal arresteringar och ett tiotal husrannsakan hemma hos hans pappa sitter nu Mister Loco i fängelse där han avtjänar en dom byggd på indiciums, dvs. misstankar. Och inget annat. Under den här perioden har jag blivit varse om att polisen i stort sett kan göra precis som de behagar vad gäller husrannsakan och övriga trakasserier. De behöver bara en arbetskollegas OK. Jag kanske är jävig? Men även om jag tar på mig mina journalistiska glasögon så dröjer det inte länge innan samma åsikt dyker upp igen. Och det känns inget bra sett ur ett demokratiskt perspektiv.

Under mina besök på anstalterna
Det slår mig att jag har haft totalt fel uppfattning om hur kriminalvården i verkligheten fungerar. Jag trodde att internerna fick någon slags vård men som jag har förstått det så finns det inte mycket mer än eventuellt tråkiga arbetsuppgifter, och kanske möjligheten att träffa en slags kurator eller psykolog lite då och då. Jag trodde staten lade ner stora resurser på att indoktrinera internerna till att bli så kallade bättre medborgare. Men ack så fel jag hade.

Jag har besökt Mister Loco på tre stycken olika anstalter och på två av dem möttes jag av fientligt inställda personal som gjorde allt de kunde för att verka hårda och stela. Dom lyckades, nästan. Om vi bortser från det löjets skimmer som flög omkring dem. Men det har jag ju redan berättat om i förra inlägget. Mister Loco brukar kalla plitarna för horungar och det framgår illa kvickt, redan efter mitt första besök, att hela anstalten andas vi och dom. Fast det som förvånade mig mest var plitarnas bemötande av de intagnas besökare. Vi behandlades inte alls bra utan med stor misstroende och respektlöshet och även här fanns känslan vi och dom. Sorgligt nog.

Om cirka ett halvår släpps Mister Loco och både hans pappa och jag är oroliga för hur framtiden ska bemöta honom och hur han ska bemöta framtiden. Jag önskar av hela mitt hjärta att min vän, Mister Loco, lugnar ner sig och att poliserna låter honom och hans vänner vara så länge han och dom sköter sig. För hur jag än vänder och vrider på allt detta ser jag bara min väns son som charmade, busade och lekte med min son när de båda var små. Min son blev dataingenjör och min väns son hamnade i fängelse. Världen suger big time ibland..! Och den bjuder på så stor ovisshet att man måste ta vara på varje litet halmstrå som finns eller som erbjuds åt en.

Ta hand om er!
– och var rädda om varandra.
Nalle

 

Share Button

Kriminalvårdens taskiga bemötanden

Bild på Nalle i 19 års åldern med långt hår som räcker bra bit nedanför axlarna.

Men, jösses så jag såg ut.

I unga år levde jag rövare, som ni ser. 😎 Tyvärr, så busade jag lite väl mycket. Det är något som jag fortfarande ganska ofta kan ångra och försöker sona genom att vara en god och omtänksam människa, som tänker och bryr sig om sina medresenärer på livets resa. När det gäller inläggets innehåll kan det därför vara bra att veta följande: Hade jag skrivit denna text för x antal år sedan hade jag med stor sannolikhet uttryckt mig på ett helt annat vis; tyvärr måste jag medge att det fortfarande händer att jag känner av det hat och den ilska som jag en gång bar på gentemot poliser när jag såg eller träffade på dem. Jag trodde aldrig att ilskan gentemot snuten skulle få fotfäste igen, men efter att ha besökt två stycken av kriminalvårdens anstalter, blommar hatet och den gamla ilskan som aldrig förr.


MIN VÄNS SON SITTER INNE
Jag kan inte minnas om jag någon gång har läst om kriminalvårdens bemötande av de intagnas besök. Men första gången jag var och hälsade på min väns yngsta son fick jag utstå en hel del misstänksamhet, en stor portion av förakt och fysisk smärta. På vägen hem växte ilskan för hur jag hade blivit behandlad, men också ilskan över att jag oroade mig för hur min väns son i fängelset mår, och hur han blir behandlad där. Jag menar, om de behandlar mig så här hur ska de då inte behandla någon som sitter inne? Jag har försökt att inte bry mig, att blunda för det jag fick utstå. Men efter fyra besök och två anstalter fick jag nog. Nu kan jag inte hålla käft längre.

benji.johannes

Min väns yngsta son.

Det här inlägget handlar inte om min bästa väns son, (det kommer i ett senare inlägg), utan texten handlar om mina iakttagelser, och till viss del mina upplevelser, av kriminalvården som besökare. Men jag vill ändå ge lite bakgrunds information till varför jag fortsätter med besöken, istället för att stanna hemma efter det första besöket, som inte alls blev trevligt.

Min väns yngsta son är 23 år och född i Sverige, men uppvuxen i ett annat europeiskt land. Han kom tillbaka till Sverige för ett antal år sedan, till hans pappas stora glädje. Men också till min för nu kändes det som om min vän var hel för första gången på länge. Jag vet inte ifall min vän och hans söner riktigt har förstått vad dom betyder för mig? Jag har följt min vän söner sedan de var nyfödda och efter separationer har deras pappa hållit mig mer än uppdaterad.

När det gäller den yngsta sonen ser jag honom som en gudson, även om han officiellt har en annan gudfar. När han var liten sprang han runt mina ben, eller så satt han i mitt knä och åkte elrullstol till stor förtjusning och massor av skratt. Han brukade också sitta på dammsugaren och galoppera medan hans mamma städade hemma hos mig som personlig assistent. Han var en söt liten skitunge, så ni förstår säkert när jag säger att det var omöjligt att inte bli förälskad i denna lilla krabat. Det var inte bara min vän som blev förtvivlad, arg och ledsen när hans fästmö tog sina saker, och deras son, för att åka hem till sitt hemland. Nu för tiden är han en ung man, och jag skulle ljuga om jag sa någonting annat än att han är en riktig strulig yngling, som inte vet sitt eget bästa. Något han nu får betala för genom ett fängelsestraff. Det suger BIG TIME för han är en bra kille med hjärtat på rätt ställe. För mig kommer han alltid vara den där busiga lilla krabaten som älskade att galoppera på min dammsugare. 🙂

Norrtälje anstalten

Norrtälje anstalten.

SÅ KRÅNGLIGT SOM MÖJLIGT
För att överhuvudtaget kunna hälsa på en intagen måste den intagne vilja ha ditt besök och skicka dig blanketter som ska fyllas i och skickas in till kriminalvården. Sedan blir man synad i sömmarna. Om kriminalvården får för sig att flytta på den intagne får man fylla i ett nytt papper för exakt samma sak. I alla fall om man blir flyttad till Hall. Onödigt, tycker jag. De kunde lika bra ha kolla ALLT första gången kollen görs. Nåja! Om man har blivit straffad får man inget tillstånd för besök utan övervakning. Jag blev godkänd och är den enda som i dagsläget får besöka min väns son utan restriktioner. Därför vill jag hälsa på honom så ofta jag kan och orkar. Restriktioner betyder att två vakter sitter med och tjyvlyssnar, eller så sker besöket med avlyssning och med plexiglas mellan besökare och intagen. Min vän får inte besöka sin son utan övervakning vilket innebär att han har inte kunnat krama om sin son på över två år. Hur sjukt är inte det? 

SÄKERHET OCH MAKTMISSBRUK
Trots att jag hade tagit del av kriminalvårdens information för besökare, att man får räkna med att man kan bli kroppsvisiterad vid besök, något som de ville likna med visitation på flygplatser, så fick jag en chock första gången jag besökte anstalten där min väns son var intagen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva utstå förnedring, misstänksamhet eller fysisk smärta bara för att jag känner och ville besöka en vän som sitter i fängelse. Om kriminalvårdens oprofessionella uppträdande inte ligger i skuggområdet till vad som är lagligt är det i alla fall inte tillåtet ur ett medmänskligt perspektiv att behandla människor på detta sätt. Med tanke på att EU har kritiserat Sverige i många år för att vi har på tok för långa häktningstider vid misstanke om brott, så undrar jag vad EU skulle tycka om behandlingen av kriminalvårdens besökare?

20141121_131115PLASTRULLSTOL OCH FYRA TOKAR
Redan innan jag kom innanför murarna kände jag hur polisen, eller vakten, i högtalaren var misstänksam mot mig. Han var dessutom uttråkad och snudd på otrevlig. Något som bekräftades när han kom ut för att möta upp mig och min personliga assistent. Väl inne i en av byggnaderna var det fyra vakter som kom fram till mig och börja domdera och rycka i mig och min rullstol medan de sa, ”kan du byta rullstol? Hon får inte följa med in! Kan du byta rullstol? Hon får inte följa med in! Kan du byta rullstol?” ”Nej, sa jag. Jag kan inte sitta i den där plastrullstolen”.

Jag försökte förklara för döva öron medan min assistent tog av mig jackan och låste in alla saker som inte fick följa med in vilket var allt. ”Nähä, om du inte kan sitta i den här rullstolen ja, då får vi ställa in,” sa en av vakterna medan en annan började dra i mig under ena armen. Jag höjde rösten och sa, ”Sluta! Vad håller du på med?” Det visade sig att han försökte visitera mig vilket var det larvigaste jag hade varit med om. Det som utspelade sig just då var surrealistiskt och högst otrevligt. Jag kände mig skitdum och omyndigförklarad. Till slut gick en av dom iväg och satte sig i ett utrymme bakom ett plexiglas och glodde. Han skulle ta emot mig och min legitimation och ge mig nycklarna till skåpet där mina saker fanns under tiden jag var innanför den stora låsta dörren. Jag gick med på att försöka sätta mig i plastrullstolen eftersom jag hade åkt långt, från Stockholm till anstalten Hällby i Kvicksund. Fast det gjorde ont i hela kroppen, men jag ville verkligen träffa honom plus att det skulle kännas för jävligt att åka så långt för ingenting annat än träffa fyra maktgalna tokar. Jag protesterade lite och sa till sist, ”Det är inte speciellt bra för mig att sitta i den här plastrullstolen, eller i någon annan rullstol heller för den delen.” Men det sket dom fullständigt i.

SPIKAR OCH PROTESER
Alla besökare måste gå igenom metalldetektorn för att komma in på stället och kan man inte gå igenom den blir man nertryckt i en plastrullstol, som en jävla påse nötter, sedan letar de efter metall med en handdetektor istället. Det är anledningen till att rullstolen är i plast. Två stycken stora klunsar, jag menar vakter, körde mig genom metalldetektorn när jag försökte förklara en sak. ”Hallå, nu är det ju så här förstår ni”, sa jag innan en av vakterna började leka med en avlång pinne-sak över min kropp, eftersom de inte nöjde sig med metalldetektorn. När de närmade sig höger axel började den avlånga pinnen tjuta så in i bomben, rakt in i örat på mig. ”Det är spikar i höger axel,” sa jag och såg att de tittade väldigt misstänksamt på mig. Sedan fortsatte de över till andra axeln och självklart började pinnen tjuta igen. ”Öh, protes i axeln”, sa jag och såg nog väldans skyldig ut, för nu började mannen att vifta ut av bara helvete med pinnen och jag försökte hinna med, ”höftproteser – ja, i båda höfterna. Armbågen – ja, båda armbågarna”. När han kom ner till knäna med pinnen och den började tjuta gav han upp. ”Ja, sa jag, det är knäproteser!” Han tittade så misstänksamt på mig och jag kände mig skitdum.

Väl inne på rummet var jag tjugo minuter sen men fick ändå sitta och vänta i över tjugo minuter innan han kom in i rummet. Det betyder att jag hann träffa honom i femton till tjugo minuter innan tiden var slut. Jag menar, hållå! Ibland gör man tydligen allt för att jävlas och ge igen. Om dessa vakter tror att jag inte fattar att de jävlades både med mig och den jag skulle besöka så tar dom fel. Dom var tvungna att jiddra om rullstolen. Gången efter var det andra vakter som var betydligt trevligare och hade ett okej bemötande – sedan fick han byta anstalt. Men om det blir det ett annat inlägg. Det är tråkigt att vakterna beter sig som plitar för det hjälper inte någon. Det heter ju trots allt, kriminalvården!

(Ni får hemskt gärna kommentera.)

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3