Category Archives: MR

En tunna skit ska de ha!

Ibland när man surfar runt på nätet kommer man över artiklar och berättelser som sätter sina spår på ett eller annat sätt. Idag var inget undantag när jag läste om en bekant, Veronica Hedenmark, som ska anmäla Norrlands universitetssjukhus, NUS, i Umeå för diskriminering på grund av den behandling som hon tvingades utstå efter att ha blivit nybliven mamma.

När jag läser artikeln i DD, Dala Demokraten, blir jag både arg, förtvivlad men mest ledsen över att Veronica behövde utstå diskriminering på en av hennes viktigaste dagar i livet. Det är för jävligt! Som nybliven mamma behöver man all hjälp, stöd och stöttning man kan få. Men jag kan samtidigt inte låta bli att småle lite med synliga horn i pannan, det vill säga elakt, åt personerna som behandlade Veronica illa. De vet antagligen inte vem hon är. Veronica grundade VH assistans, ett företag med runt 1 000 anställda i Sverige, och idag håller hon på med juridiska frågor och som stöd åt omsorgstagare. Det här är en kvinna med skinn på näsan och vassa armbågar som mycket väl skulle kunna vända upp och ner på Norrlands Universitetssjukhus och skaka fram de nötterna som behandlade henne illa. (Om ni vill läsa mer om Veronica i DD klicka på denna länk.)

Istället för att upprepa det som hände Veronica, läs länken ovan, tänkte jag berätta en liknande story som hände mig när jag var nybliven pappa och skulle söka fler timmar assistans så jag skulle kunna ta hand om min son. Observera att detta hände för 25 år sedan. Jag hade dukat upp kaffe och bullar när det knackade på dörren. Det var en kvinna från kommunen i övre medelåldern som presenterade sig utan att ta i hand. Efter en stunds vanligt hyfs och socialsamkväm tog hon fram en pärm. Det var dags att prata om mina behov, medan min dåvarande flickvän gick omkring och bar på vår son i hopp om att han skulle somna så hon kunde vara med, men det fanns inte tid för det så jag fick börja. Efter någon halvtimme avbryter hon mig med viss irritation i rösten och frågar rakt ut, ”Hur många fler timmar söker du?”. Det var uppenbart att hon sedan ett bra tag hade slutat bry sig om vilka mina behov var så jag svarade på hennes direkta fråga. För att jag ska kunna ta hand om mig själv, mitt arbete och min son är mitt behov lite drygt 16 timmar per dag.

Kommuntanten började skratta, åt mig, och sa sedan att jag borde förstå att de inte har råd att förse mig med sällskapsdamer. Jag kunde inte få några extra timmar alls för att ta hand om min son utan det var min flickväns ansvar. Hon borde ju ha vetat vad hon gav sig in i när hon skaffade barn med dig, fortsatte hon. Jag kanske inte behöver tillägga att mötet fick en snabb avslutning efter denna hemska diskriminering. Jag vet att jag har berättat denna story förr men med tanke på den diskriminering som Veronica fick utstå så kom jag att tänka på min egen story. De är ganska lika fast det är typ 25 år mellan dem. Det är skrämmande hur illa vissa personer kan göra andra i tron om att de har rätt eller att de gör någonting bra. En tunna skit ska de ha!

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Kriminalvårdens taskiga bemötanden

Bild på Nalle i 19 års åldern med långt hår som räcker bra bit nedanför axlarna.

Men, jösses så jag såg ut.

I unga år levde jag rövare, som ni ser. 😎 Tyvärr, så busade jag lite väl mycket. Det är något som jag fortfarande ganska ofta kan ångra och försöker sona genom att vara en god och omtänksam människa, som tänker och bryr sig om sina medresenärer på livets resa. När det gäller inläggets innehåll kan det därför vara bra att veta följande: Hade jag skrivit denna text för x antal år sedan hade jag med stor sannolikhet uttryckt mig på ett helt annat vis; tyvärr måste jag medge att det fortfarande händer att jag känner av det hat och den ilska som jag en gång bar på gentemot poliser när jag såg eller träffade på dem. Jag trodde aldrig att ilskan gentemot snuten skulle få fotfäste igen, men efter att ha besökt två stycken av kriminalvårdens anstalter, blommar hatet och den gamla ilskan som aldrig förr.


MIN VÄNS SON SITTER INNE
Jag kan inte minnas om jag någon gång har läst om kriminalvårdens bemötande av de intagnas besök. Men första gången jag var och hälsade på min väns yngsta son fick jag utstå en hel del misstänksamhet, en stor portion av förakt och fysisk smärta. På vägen hem växte ilskan för hur jag hade blivit behandlad, men också ilskan över att jag oroade mig för hur min väns son i fängelset mår, och hur han blir behandlad där. Jag menar, om de behandlar mig så här hur ska de då inte behandla någon som sitter inne? Jag har försökt att inte bry mig, att blunda för det jag fick utstå. Men efter fyra besök och två anstalter fick jag nog. Nu kan jag inte hålla käft längre.

benji.johannes

Min väns yngsta son.

Det här inlägget handlar inte om min bästa väns son, (det kommer i ett senare inlägg), utan texten handlar om mina iakttagelser, och till viss del mina upplevelser, av kriminalvården som besökare. Men jag vill ändå ge lite bakgrunds information till varför jag fortsätter med besöken, istället för att stanna hemma efter det första besöket, som inte alls blev trevligt.

Min väns yngsta son är 23 år och född i Sverige, men uppvuxen i ett annat europeiskt land. Han kom tillbaka till Sverige för ett antal år sedan, till hans pappas stora glädje. Men också till min för nu kändes det som om min vän var hel för första gången på länge. Jag vet inte ifall min vän och hans söner riktigt har förstått vad dom betyder för mig? Jag har följt min vän söner sedan de var nyfödda och efter separationer har deras pappa hållit mig mer än uppdaterad.

När det gäller den yngsta sonen ser jag honom som en gudson, även om han officiellt har en annan gudfar. När han var liten sprang han runt mina ben, eller så satt han i mitt knä och åkte elrullstol till stor förtjusning och massor av skratt. Han brukade också sitta på dammsugaren och galoppera medan hans mamma städade hemma hos mig som personlig assistent. Han var en söt liten skitunge, så ni förstår säkert när jag säger att det var omöjligt att inte bli förälskad i denna lilla krabat. Det var inte bara min vän som blev förtvivlad, arg och ledsen när hans fästmö tog sina saker, och deras son, för att åka hem till sitt hemland. Nu för tiden är han en ung man, och jag skulle ljuga om jag sa någonting annat än att han är en riktig strulig yngling, som inte vet sitt eget bästa. Något han nu får betala för genom ett fängelsestraff. Det suger BIG TIME för han är en bra kille med hjärtat på rätt ställe. För mig kommer han alltid vara den där busiga lilla krabaten som älskade att galoppera på min dammsugare. 🙂

Norrtälje anstalten

Norrtälje anstalten.

SÅ KRÅNGLIGT SOM MÖJLIGT
För att överhuvudtaget kunna hälsa på en intagen måste den intagne vilja ha ditt besök och skicka dig blanketter som ska fyllas i och skickas in till kriminalvården. Sedan blir man synad i sömmarna. Om kriminalvården får för sig att flytta på den intagne får man fylla i ett nytt papper för exakt samma sak. I alla fall om man blir flyttad till Hall. Onödigt, tycker jag. De kunde lika bra ha kolla ALLT första gången kollen görs. Nåja! Om man har blivit straffad får man inget tillstånd för besök utan övervakning. Jag blev godkänd och är den enda som i dagsläget får besöka min väns son utan restriktioner. Därför vill jag hälsa på honom så ofta jag kan och orkar. Restriktioner betyder att två vakter sitter med och tjyvlyssnar, eller så sker besöket med avlyssning och med plexiglas mellan besökare och intagen. Min vän får inte besöka sin son utan övervakning vilket innebär att han har inte kunnat krama om sin son på över två år. Hur sjukt är inte det? 

SÄKERHET OCH MAKTMISSBRUK
Trots att jag hade tagit del av kriminalvårdens information för besökare, att man får räkna med att man kan bli kroppsvisiterad vid besök, något som de ville likna med visitation på flygplatser, så fick jag en chock första gången jag besökte anstalten där min väns son var intagen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva utstå förnedring, misstänksamhet eller fysisk smärta bara för att jag känner och ville besöka en vän som sitter i fängelse. Om kriminalvårdens oprofessionella uppträdande inte ligger i skuggområdet till vad som är lagligt är det i alla fall inte tillåtet ur ett medmänskligt perspektiv att behandla människor på detta sätt. Med tanke på att EU har kritiserat Sverige i många år för att vi har på tok för långa häktningstider vid misstanke om brott, så undrar jag vad EU skulle tycka om behandlingen av kriminalvårdens besökare?

20141121_131115PLASTRULLSTOL OCH FYRA TOKAR
Redan innan jag kom innanför murarna kände jag hur polisen, eller vakten, i högtalaren var misstänksam mot mig. Han var dessutom uttråkad och snudd på otrevlig. Något som bekräftades när han kom ut för att möta upp mig och min personliga assistent. Väl inne i en av byggnaderna var det fyra vakter som kom fram till mig och börja domdera och rycka i mig och min rullstol medan de sa, ”kan du byta rullstol? Hon får inte följa med in! Kan du byta rullstol? Hon får inte följa med in! Kan du byta rullstol?” ”Nej, sa jag. Jag kan inte sitta i den där plastrullstolen”.

Jag försökte förklara för döva öron medan min assistent tog av mig jackan och låste in alla saker som inte fick följa med in vilket var allt. ”Nähä, om du inte kan sitta i den här rullstolen ja, då får vi ställa in,” sa en av vakterna medan en annan började dra i mig under ena armen. Jag höjde rösten och sa, ”Sluta! Vad håller du på med?” Det visade sig att han försökte visitera mig vilket var det larvigaste jag hade varit med om. Det som utspelade sig just då var surrealistiskt och högst otrevligt. Jag kände mig skitdum och omyndigförklarad. Till slut gick en av dom iväg och satte sig i ett utrymme bakom ett plexiglas och glodde. Han skulle ta emot mig och min legitimation och ge mig nycklarna till skåpet där mina saker fanns under tiden jag var innanför den stora låsta dörren. Jag gick med på att försöka sätta mig i plastrullstolen eftersom jag hade åkt långt, från Stockholm till anstalten Hällby i Kvicksund. Fast det gjorde ont i hela kroppen, men jag ville verkligen träffa honom plus att det skulle kännas för jävligt att åka så långt för ingenting annat än träffa fyra maktgalna tokar. Jag protesterade lite och sa till sist, ”Det är inte speciellt bra för mig att sitta i den här plastrullstolen, eller i någon annan rullstol heller för den delen.” Men det sket dom fullständigt i.

SPIKAR OCH PROTESER
Alla besökare måste gå igenom metalldetektorn för att komma in på stället och kan man inte gå igenom den blir man nertryckt i en plastrullstol, som en jävla påse nötter, sedan letar de efter metall med en handdetektor istället. Det är anledningen till att rullstolen är i plast. Två stycken stora klunsar, jag menar vakter, körde mig genom metalldetektorn när jag försökte förklara en sak. ”Hallå, nu är det ju så här förstår ni”, sa jag innan en av vakterna började leka med en avlång pinne-sak över min kropp, eftersom de inte nöjde sig med metalldetektorn. När de närmade sig höger axel började den avlånga pinnen tjuta så in i bomben, rakt in i örat på mig. ”Det är spikar i höger axel,” sa jag och såg att de tittade väldigt misstänksamt på mig. Sedan fortsatte de över till andra axeln och självklart började pinnen tjuta igen. ”Öh, protes i axeln”, sa jag och såg nog väldans skyldig ut, för nu började mannen att vifta ut av bara helvete med pinnen och jag försökte hinna med, ”höftproteser – ja, i båda höfterna. Armbågen – ja, båda armbågarna”. När han kom ner till knäna med pinnen och den började tjuta gav han upp. ”Ja, sa jag, det är knäproteser!” Han tittade så misstänksamt på mig och jag kände mig skitdum.

Väl inne på rummet var jag tjugo minuter sen men fick ändå sitta och vänta i över tjugo minuter innan han kom in i rummet. Det betyder att jag hann träffa honom i femton till tjugo minuter innan tiden var slut. Jag menar, hållå! Ibland gör man tydligen allt för att jävlas och ge igen. Om dessa vakter tror att jag inte fattar att de jävlades både med mig och den jag skulle besöka så tar dom fel. Dom var tvungna att jiddra om rullstolen. Gången efter var det andra vakter som var betydligt trevligare och hade ett okej bemötande – sedan fick han byta anstalt. Men om det blir det ett annat inlägg. Det är tråkigt att vakterna beter sig som plitar för det hjälper inte någon. Det heter ju trots allt, kriminalvården!

(Ni får hemskt gärna kommentera.)

Ta hand om er!
Nalle

Share Button