Monthly Archives: oktober 2015

En tunna skit ska de ha!

Ibland när man surfar runt på nätet kommer man över artiklar och berättelser som sätter sina spår på ett eller annat sätt. Idag var inget undantag när jag läste om en bekant, Veronica Hedenmark, som ska anmäla Norrlands universitetssjukhus, NUS, i Umeå för diskriminering på grund av den behandling som hon tvingades utstå efter att ha blivit nybliven mamma.

När jag läser artikeln i DD, Dala Demokraten, blir jag både arg, förtvivlad men mest ledsen över att Veronica behövde utstå diskriminering på en av hennes viktigaste dagar i livet. Det är för jävligt! Som nybliven mamma behöver man all hjälp, stöd och stöttning man kan få. Men jag kan samtidigt inte låta bli att småle lite med synliga horn i pannan, det vill säga elakt, åt personerna som behandlade Veronica illa. De vet antagligen inte vem hon är. Veronica grundade VH assistans, ett företag med runt 1 000 anställda i Sverige, och idag håller hon på med juridiska frågor och som stöd åt omsorgstagare. Det här är en kvinna med skinn på näsan och vassa armbågar som mycket väl skulle kunna vända upp och ner på Norrlands Universitetssjukhus och skaka fram de nötterna som behandlade henne illa. (Om ni vill läsa mer om Veronica i DD klicka på denna länk.)

Istället för att upprepa det som hände Veronica, läs länken ovan, tänkte jag berätta en liknande story som hände mig när jag var nybliven pappa och skulle söka fler timmar assistans så jag skulle kunna ta hand om min son. Observera att detta hände för 25 år sedan. Jag hade dukat upp kaffe och bullar när det knackade på dörren. Det var en kvinna från kommunen i övre medelåldern som presenterade sig utan att ta i hand. Efter en stunds vanligt hyfs och socialsamkväm tog hon fram en pärm. Det var dags att prata om mina behov, medan min dåvarande flickvän gick omkring och bar på vår son i hopp om att han skulle somna så hon kunde vara med, men det fanns inte tid för det så jag fick börja. Efter någon halvtimme avbryter hon mig med viss irritation i rösten och frågar rakt ut, ”Hur många fler timmar söker du?”. Det var uppenbart att hon sedan ett bra tag hade slutat bry sig om vilka mina behov var så jag svarade på hennes direkta fråga. För att jag ska kunna ta hand om mig själv, mitt arbete och min son är mitt behov lite drygt 16 timmar per dag.

Kommuntanten började skratta, åt mig, och sa sedan att jag borde förstå att de inte har råd att förse mig med sällskapsdamer. Jag kunde inte få några extra timmar alls för att ta hand om min son utan det var min flickväns ansvar. Hon borde ju ha vetat vad hon gav sig in i när hon skaffade barn med dig, fortsatte hon. Jag kanske inte behöver tillägga att mötet fick en snabb avslutning efter denna hemska diskriminering. Jag vet att jag har berättat denna story förr men med tanke på den diskriminering som Veronica fick utstå så kom jag att tänka på min egen story. De är ganska lika fast det är typ 25 år mellan dem. Det är skrämmande hur illa vissa personer kan göra andra i tron om att de har rätt eller att de gör någonting bra. En tunna skit ska de ha!

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button