En tunna skit ska de ha!

Ibland när man surfar runt på nätet kommer man över artiklar och berättelser som sätter sina spår på ett eller annat sätt. Idag var inget undantag när jag läste om en bekant, Veronica Hedenmark, som ska anmäla Norrlands universitetssjukhus, NUS, i Umeå för diskriminering på grund av den behandling som hon tvingades utstå efter att ha blivit nybliven mamma.

När jag läser artikeln i DD, Dala Demokraten, blir jag både arg, förtvivlad men mest ledsen över att Veronica behövde utstå diskriminering på en av hennes viktigaste dagar i livet. Det är för jävligt! Som nybliven mamma behöver man all hjälp, stöd och stöttning man kan få. Men jag kan samtidigt inte låta bli att småle lite med synliga horn i pannan, det vill säga elakt, åt personerna som behandlade Veronica illa. De vet antagligen inte vem hon är. Veronica grundade VH assistans, ett företag med runt 1 000 anställda i Sverige, och idag håller hon på med juridiska frågor och som stöd åt omsorgstagare. Det här är en kvinna med skinn på näsan och vassa armbågar som mycket väl skulle kunna vända upp och ner på Norrlands Universitetssjukhus och skaka fram de nötterna som behandlade henne illa. (Om ni vill läsa mer om Veronica i DD klicka på denna länk.)

Istället för att upprepa det som hände Veronica, läs länken ovan, tänkte jag berätta en liknande story som hände mig när jag var nybliven pappa och skulle söka fler timmar assistans så jag skulle kunna ta hand om min son. Observera att detta hände för 25 år sedan. Jag hade dukat upp kaffe och bullar när det knackade på dörren. Det var en kvinna från kommunen i övre medelåldern som presenterade sig utan att ta i hand. Efter en stunds vanligt hyfs och socialsamkväm tog hon fram en pärm. Det var dags att prata om mina behov, medan min dåvarande flickvän gick omkring och bar på vår son i hopp om att han skulle somna så hon kunde vara med, men det fanns inte tid för det så jag fick börja. Efter någon halvtimme avbryter hon mig med viss irritation i rösten och frågar rakt ut, ”Hur många fler timmar söker du?”. Det var uppenbart att hon sedan ett bra tag hade slutat bry sig om vilka mina behov var så jag svarade på hennes direkta fråga. För att jag ska kunna ta hand om mig själv, mitt arbete och min son är mitt behov lite drygt 16 timmar per dag.

Kommuntanten började skratta, åt mig, och sa sedan att jag borde förstå att de inte har råd att förse mig med sällskapsdamer. Jag kunde inte få några extra timmar alls för att ta hand om min son utan det var min flickväns ansvar. Hon borde ju ha vetat vad hon gav sig in i när hon skaffade barn med dig, fortsatte hon. Jag kanske inte behöver tillägga att mötet fick en snabb avslutning efter denna hemska diskriminering. Jag vet att jag har berättat denna story förr men med tanke på den diskriminering som Veronica fick utstå så kom jag att tänka på min egen story. De är ganska lika fast det är typ 25 år mellan dem. Det är skrämmande hur illa vissa personer kan göra andra i tron om att de har rätt eller att de gör någonting bra. En tunna skit ska de ha!

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Med livet som insats

sj_snabbtagAtt iakttaga något när man själv är mitt i det som händer är lite speciellt, milt uttryckt. Det är första gången jag åker tåg, snabbtåg, sedan jag var en liten grabb, vilket innebär att jag inte har åkt tåg på närmare fyrtio år. Anledningen är att det har varit en praktisk omöjlighet eftersom jag sitter i elrullstol och det är trappor upp till tågens vagnar. Efter att ha blivit nekad att åka riksfärdtjänst med specialfordon för att hälsa på min syster var jag tvungen, om jag ville resa, att testa om det idag år 2015 går att åka tåg med stor elrullstol – och visst gick det bra om du är beredd att satsa livet som insats.

Det första jag ser där jag står på perrongen, supernervös, och ska upp på tåget, var trappor och trånga utrymmen. Men då började en tågvärdinna rodda med en hissanordning och en platta hissades ned till marknivå. Jag är rätt duktig på att hantera och köra min elrullstol men även jag blir nervös när en hissanordningens golv, plattans omfång, endast är några centimeter större än rullstolens storlek. Jag stötte i både här och där när jag skulle köra av plattan och in på tåget. När jag skulle av var det ännu värre. Känslan var som att köra ut i luften eftersom plattan i stort sett är lika stor som rullstolen ser man inte vad man står på. Felmarginalerna är minimala och om katastrofen skulle hända hade det med stor sannolikhet varit rent ut sagt livsfarligt för många av oss funktionabla människor som använder elrullstolar.

När jag väl var uppe på tåget och skulle ta mig till min plats så gick det hyfsat bra. Men man ska veta att det är minimalt med utrymme och sitter du i en större elrullstol, till exempel Permobil, så finns det bara en plats. På hemresan var det en resenär till förutom mig som använde rullstol så vi var en Permobil och en manuell rullstol, men han kunde hoppa över till sin reserverade plats. Platsen bakom och runt mig var så småningom belamrad med bagage vilket gjorde det svårare att vilja gå på muggen, men efter fem minuters flyttande av bagage strålade även jag.

Så summan av kardemumman blir att resan ner till Skåne, och hem igen, gick bra. Jag skulle göra om det igen fastän det var lite som rysk roulett för att komma på tågen. Nästa gång ska jag kolla hur det är med tillgängligheten på det nya tåget MTR Express. Fram till dess var försiktiga vid på och avstigningen av SJ:s snabbtåg. Mycket försiktiga.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Gröna Lund som att kliva in på 80-talet

20150717_172802

Jag och min personliga assistent chillar innan konserten.

Grönan bjöd på sin vackraste sida, inget regn, lagom sol och värme och trevliga människor som älskar reggae. Allt kunde ha varit perfekt men även denna gång stötte jag på helt onödiga fysiska hinder samt ”big time – trubbel” när jag skulle köpa biljett till kvällens konsert.

Jag hade sett fram emot Damien Marley konserten i flera månader så för att inte bli utan biljett tog jag mig in till Gröna Lund i mycket god tid. Vilket var tur för bara någon timme efter stängde de grindarna in till Grönan. Som vanligt tog jag mig till informationsdisken för att ta reda på vilka regler som gäller. Min assistent skulle ställa sig i kö och köpa en rullstolsbiljett till konserten, sagt och gjort. Jag fick min biljett, visade den för informationsdiskens personal som sa varsågod och gå in.

När vi hade kommit in på Grönan var det ”bara” tre timmar kvar till konserten skulle börja. Vi köpte lite käk och efter maten ville jag ta mig till stora scenen för att få ett hum om hur allt såg ut, plus för att kanske köpa en glass, eller så! 🙂 Men det fungerade inte, på grund av trappor! För att komma runt till stora scenen var man tvungen att gå ut från Grönan och gå ner cirka femtio meter till den nedre ingången – MEN eftersom de hade stängt för insläpp fanns det risk för att jag inte skulle få komma in trots biljett så en personal var tvungen att ledsaga oss. Väl inne på rätt ställe, och efter att jag hade svurit för mig själv över att det alltid ska vara något knas när det gäller Grönan, var allt bra igen. Nu behövde vi bara vänta i ett par timmar till innan Damien Marley skulle börja sin gungande musik och jag skulle få mitt lystmäte av reggae musik. Trodde jag!

Jag hade glömt bort irritationen över trapporna och entrén när det var dags för mig att uppsöka toaletten. Pust å stön! Jag blir andfådd bara jag tänker på hur det var att ta sig fram genom 17 000 besökare för att uppsöka en handikappmugg – som dessutom var får liten! Det fungerade med nöd och näppe. Nu började jag på riktigt bli upprörd över att ett så stort ställe som Gröna Lund inte har ordentliga handikapptoaletter och att man inte ska kunna ta sig fram med lätthet på området. Det är faktiskt skandal.

Med lättad blåsa och med återfunnet bra humör började klockan så sakteliga närma sig insläpp. Vi som använder rullstol skulle få sitta på attraktionen Eclipse mitt emot stora scenen. Både jag och min assistent var lyriska när vi räknade ut att man skulle se kalasbra därifrån. Vi ska precis till och bli insläppta när vakten frågar var vi har vårt ”vipkort”? Jag såg ut som ett frågetecken medan hon berättade att ”någon” i informationen har vipkort för 15 rullstolar och ska man kunna ta sig dit upp till Eclipse så måste man ha ett vipkort. Nu började mitt huvud koka smått av ilska och jag kände hur mitt ena öga började pulsera lite otäckt av galenskap – POP THE VISEL! Jag kunde nästan höra hur det pep i mina öron innan hon plötsligt säger, ”Om det finns några kvar så kan ni gå till informationsdisken och hämta ett vipkort, de är gratis!!!!

GRATIS! VA! ASSÅ HALLÅ! Hur fan tänker dom? Snacka om kränkning! Det borde ha räckt med att min assistent uttryckligen bad om att få en biljett till en person som sitter i rullstol och vill se konserten. Okej, biljetten gick iofs till konserten men INTE till området som de hade fixat till personer i rullstol. Utan för att få komma dit skulle man väl ha gjort någon hemlig gest, blinkat med ena ögat eller gett henne en slant under bordet. Vipkortet är tydligen bara till för de som vet om detta hemliga knep för att kunna införskaffa sig rätt biljett. De var flera än jag som inte hade något vipkort och som istället för att se konserten fick nöja sig med att kolla på en jävla massa ryggar och rumpor.

Men precis innan jag skulle flyga i luften och skälla ut vakten så var det en hygglig medmänniska som hade ångrat sig och gav mig sin hemliga biljett så jag kunde komma upp till det allra heligaste bland rullstolsplatser. Stort tack till dig min vän! Nu kanske ni undrar hur konserten var och resten av kvällen? Konserten var helt MAGISK! Resten av kvällen var en berg och dalbana mellan en massa känslor som tog mig tillbaka till 1980-talet. Men vilken konsert! 🙂

Ta hand om er.

Kram!
Nalle

Share Button
1 2 3